Här kommer lite om Pysens utåtriktade karaktär. Alltså Pysen utanför hemmets trygga värme. Den här delen skrevs 2006-10-12.
Helvetet
Vad är helvetet?
Jo, det är det här helt onödiga, som ni tvåbenta tycker är så roligt - utställning - vad är det för roligt med utställning. Sitta i en bur och känna närhet till alla dessa underbara damer, men inte kunna komma till dem. Är det kul det - nää!
Sedan när man precis slappnat av och somnat då kommer en sådan där så kallad assistent och väcker en. Man blir utplockad från buren. Perfekt tycker man då - nu ska man få träffa dessa fina damer. Långnäsa blir det varje gång, för det får man inte. Däremot blir man framburen till en annan tvåbenting - denne kan väl hämta mig själv. Nå, det ska alltså andra göra medan denne slöar på en stol och ser ut som han eller hon är gud själv - i mitt tycke djävulen.
Plötsligt är denne person inte slö längre utan lyfter, klämmer och gör en massa annat trams. Man har väl manlig stolthet och det talar jag tydligt om, men vad hjälper det. De fortsätter ändå och ibland blir man till och med insatt i en annan bur - den är kall den. Så blir man uttagen flera gånger.
Bilresan till utställningen är rena pinan, men jag kom på ett bra sätt att komma ut ur den tråkiga transportboxen. Det är att tala om att jag inte mår så bra för då tas man ut och får ligga på ett säte istället, visserligen med sele och koppel som ett annat hundkräk, men den smällen får man ta. Då en dag talade en idiotisk uppfödare om för husse att om jag ligger i färdriktningen så mår jag inte lika dåligt. Det var väl onödigt sagt!
Den där buren då som jag ska ligga i på utställningen - den är ju klädd och då kan man inte se några vackra damer. Jag brukar riva ned skynket, men husse kommer och sätter upp det igen. Så kan vi hålla på ett tag. Till slut lägger husse av, men då är jag så trött att jag somnar.
Jo, det är det här helt onödiga, som ni tvåbenta tycker är så roligt - utställning - vad är det för roligt med utställning. Sitta i en bur och känna närhet till alla dessa underbara damer, men inte kunna komma till dem. Är det kul det - nää!
Sedan när man precis slappnat av och somnat då kommer en sådan där så kallad assistent och väcker en. Man blir utplockad från buren. Perfekt tycker man då - nu ska man få träffa dessa fina damer. Långnäsa blir det varje gång, för det får man inte. Däremot blir man framburen till en annan tvåbenting - denne kan väl hämta mig själv. Nå, det ska alltså andra göra medan denne slöar på en stol och ser ut som han eller hon är gud själv - i mitt tycke djävulen.
Plötsligt är denne person inte slö längre utan lyfter, klämmer och gör en massa annat trams. Man har väl manlig stolthet och det talar jag tydligt om, men vad hjälper det. De fortsätter ändå och ibland blir man till och med insatt i en annan bur - den är kall den. Så blir man uttagen flera gånger.
Bilresan till utställningen är rena pinan, men jag kom på ett bra sätt att komma ut ur den tråkiga transportboxen. Det är att tala om att jag inte mår så bra för då tas man ut och får ligga på ett säte istället, visserligen med sele och koppel som ett annat hundkräk, men den smällen får man ta. Då en dag talade en idiotisk uppfödare om för husse att om jag ligger i färdriktningen så mår jag inte lika dåligt. Det var väl onödigt sagt!
Den där buren då som jag ska ligga i på utställningen - den är ju klädd och då kan man inte se några vackra damer. Jag brukar riva ned skynket, men husse kommer och sätter upp det igen. Så kan vi hålla på ett tag. Till slut lägger husse av, men då är jag så trött att jag somnar.